Vad som känns i särklass värst är det faktum att det här är en grej vi inte gör tillsammans och det känns så himla obekant. Vi brukar göra allt ihop, och det är ju därför allt brukar bli så bra.
Vad som känns bra är att vi förhoppningsvis tar bra vara på den tid då vi kommer ses, och att jag kommer få möjlighet att lära känna London med omnejd mycket bättre. Sen att detta såklart är grymmaste möjligheten för Michael, vilket jag förstås är väldigt glad över mitt i alla andra känslor.
Hur ska jag klara mig utan den här dåren?
Sas Euro Bonus Guld-kort, här kommer jag! Runt månadsskiftet april/maj går flytten, och jag har redan två flygresor tur och retur bokade.
Bra jobb krävs att firas om och om igen, oavsett om det innebär att man kommer ses lite mindre framöver. Jag är faktiskt ingen bubbelfantast, även om jag sällan tackar nej till ett glas champagne. Vad jag är mer förtjust i är tilltugg. Det här är mitt bästa bubbeltilltuggstips: pimentofyllda oliver inbakade i en ostdeg. Kan inte hjälpa att jag tycker det andas lite 80-tal, och kan inte heller sluta älska dem.
Olivetter
200 gram lagrad smakrik ost
100 gram smör
100 gram mjöl
pimentofyllda oliver
paprikapulver
Gör så här
Riv osten och blanda med rumsvarmt smör och mjöl till en deg. Täck en oliv med deg och rulla till en tät boll. Fortsätt till degen eller oliverna är slut. Ställ på bakplåtspappersklädd plåt och dutta över lite paprikapulver. Grädda i 200 grader i drygt 8 minuter. Godast är de ljumma, men de tåls även att förvaras i tättslutande burk för senare bubblande.
Såååå, vem vill adoptera mig? Will cook for company.
Vilken tråk-rolig nyhet för er :/ Jag håller tummarna för att det leder till en massa bra saker trots allt, London är ju en trevlig stad menar jag och alla anledningar att resa lite är bra anledningar tycker jag. En kollega till mig har varit särbo med sin fru i 20-30 år (!)och det har fungerat bra för dem. Han fick tydligen besöksresor betalade av fruns företag, kanske kan Michaels företag lösa något sådant för dig med?
SvaraRaderaJag adopterar dig för övrigt gärna, mitt kök är alltid öppet ;)
Förstår hur du känner det. Jag har bott särbo med min man i ca ett år och vi träffades på helgen typ vart tredje vecka ibalnd var det fler veckor emellan. Men det gick bra och var nog rätt nyttigt att få länga lite extra mycket efter varandra. Förändringar för oftast med sig positiva saker inser man i alla fall senare när man tittar tillbaka. Men jag förstår som sagt att det ändå känns trist för dig. Olivetterna var en god idé som jag måste prova...Älskar också förtugg och bubbel. Ska faktist ta ett glas eller två ikväll.
SvaraRaderaAlltså, frågan är snarare vem som INTE skulle vilja adoptera dig!
SvaraRaderaTurbulent tid, kan jag tro. En av mina bästa vänner hade sin respektive i Dublin i ett år - men det gick bra såklart, hon var där så ofta hon kunde och sen kom han hem igen - alla glada! :)
Letar du ny lägenhet eller vill du kombo-bo med någon? Jag ska hålla korpgluggarna öppna! :)
Men åh vad du skräms! Vi blev helt oroliga när vi läste "särbo" först, innan vi kom vidare i texten! Tänk att då andades vi ut för vi trodde det var en helt annan form av särbo ni skulle bli, dvs helt särade på helt och hållet! Men vi förstå absolut hur du känner dej, både glädje och skräck på samma gång, man vet inte riktigt vilket ben det ska stås på... Tror dock du gör rätt i att se saken från den positiva sidan, London är ju inte alldeles förbenat långt borta och så mycket ni kan få uppleva tillsammans där.
SvaraRaderaOch champagne är väl något av det bästa att dränka sorgerna i?
Ha en skön helg,
kram!
Näää...och ååå och wow och hoppsan! Vad roligt för honom. Vad konstigt för förhållandet. Men spännande och kul när ni väl kommer att träffas kan jag tänka mig. Kommer gå kanon och ett år går snabbt!
SvaraRaderaoj, vilka blandade känslor det måste vara hos er! jag och jimmy hade ju 50 mil (och 6 timmar med tåg) emellan oss i början av vårat förhållande, men då visste vi ju inget annat så jag kan tänka mig att det blir konstigt att flytta isär när man bott ihop. men ett år går ju faktiskt himla fort, egentligen! du kan få flytta hem till oss och laga lite mat nu när jag aldrig gör det längre, vi har ett gästrum ledigt ;)
SvaraRaderaMen vad tråkigt, men roligt, men tråkigt!
SvaraRaderaNi är för goa, tack för alla uppmuntrande ord!
SvaraRaderaSjälvklart kommer det gå jättebra! <3
SvaraRaderaPS. Långa varianten: http://phrenetic.to/node/7672
Förstår dig Kim men samtidigt är det här en opportunity of a lifetime för mannen! Han skulle bara ångra sig och ett år går fort ska du se. Ja, Eurobonus guld är verkligen bra att ha i bakfickan! Minns när jag jobbade på ABB och vi åkte kors och tvärs... man hade många tusen poäng på den tiden :)
SvaraRaderaDu ska se att det löser sig till det bästa för er, kram!
Oj... så svårt för er, när det både är positivt och negativt. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan Berra, fast samtidigt skulle det säkert vara nyttigt för mig. Men du ska se att ett år rasslar till snabbare än nu hinner blinka. Vi andra matbloggare kanske kan köra en vecka var i ditt kök tillsammans med dig ;-)
SvaraRaderaJag som är barnsligt förtjust i både bubbel och tilltugg ska absolut testa dessa.
Tack för alla peppande ord. Kram på er!
SvaraRaderaOJ, vad tomt det blir (för er båda), men det kanske leder till något annat i slutändan, vem vet, du kanske hittar jobb i London du med? Tillsvidare står mitt kök vidöppet för dig!
SvaraRaderaJobbig situation, men hoppas att allt löser sig och att det bara gör er starkare tillsammans. Och London är en grym stad som helt klart är redo att adoptera dig! :)
SvaraRaderaStor kram!