Storm schmorm

Simone och dess påverkan på Göteborg har stora liknelser med mediarapporteringen innan låt oss säga ett VM-gruppspel i fotboll. Det rapporteras, det haussas, det byggs upp storys. Vi är beredda på något storslaget. Och så får vi en tåpaj stolpe ut.

Bättre är det då att bygga upp ryktet kring dessa rubinröda vegobiffar. För det är precis så bra som det ryktas om. Jag bjöd dessa på vår senaste matbloggsknytis. Jag ska inte säga att det var de allena som gjorde att kvällen blev så förbannat trevlig, men lite credd ska de allt ha. Ursprungsidén kom från Mattias så han ska creddas också minsann.

Quinoa- och rödbetspuckar
16 st

2 1/2 dl quinoa tricolore
5 dl grönsaksbuljong
230 gram avrunna stora vita bönor
1 gul lök
2 mindre rårivna rödbetor
2 ägg
1/2 dl potatismjöl
färsk timjan
salt
svartpeppar
smör att steka i

Gör så här
Koka quinoan i grönsaksbuljongen. Låt svalna. Mixa ihop hackad lök och bönor till en smet. Rör ner grovrivna rödbetor, quinoa, ägg, potatismjöl och hackad färsk timjan. Smaka av med salt och peppar. Låt smeten stå en stund i kylskåp. Forma till biffar och stek några minuter på varje sida. För extra snygga biffar rekommenderar jag att använda en stansring. Ones you go stansring you never go back.

Värm ugnen till 175 grader och låt biffarna gå klart i ugnen, kanske 10 minuter (men det går säkert bra att steka klart dem i panna också).

Servera med en röra på tunt skivad fänkål, turkisk yoghurt, getost efter smak och salt och peppar.

 Fotot har jag lånat från Johanna

Det fina med dessa biffar? Förutom att de är snygga, goda och enkla? De håller ihop alldeles utmärkt vid stekning och får ett väldigt fint tuggmotstånd av quinoan.

Nu ska den här bloggaren gå och lägga sig. Så får vi se imorgon om Simone lyckats göra hat trick i natt eller ej.

Höst etc.

Okej okej. Det finns vissa fördelar med hösten. Att det blir lite ordning och reda med rutiner och mat och motion och kanske även bloggandet. Att man kan plocka in lena kastanjer att pynta med. Att man kan okynneselda värmeljus. Att det känns helt legitimt att snurra in sig i en filt som en burrito. Att det efter en kall cykeltur är helt okej att duscha så länge att fingertopparna blir skrynkliga.

Men kanske framför allt för att sopporna och grytornas tid är här. I söndags vaknade jag och kunde inte sluta tänka på fisksoppa (har vi någon diagnos på denna matfixering?). Då finns det bara en sak att göra. Ge efter.

Fisksoppa för en söndag
5-6 portioner

1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 nypa chiliflingor
2 msk tomatpuré
2 burkar krossade tomater
1/2 dl hackad färsk timjan
1/2 dl hackad dill
2 dl vitt vin
1 dl vatten
2 fiskbuljongtärningar
1 burk lätt crème fraiche
salt och peppar
1 nypa socker
400 gram torskfilé
300 gram laxfilé
200 gram skalade räkor

Gör så här
Finhacka lök och vitlök. Stek mjuk tillsammans med chiliflingor i en gryta modell större. Tillsätt tomatpuré, tomater, timjan, dill, vin, vatten och buljong. Låt småsjuda länge under lock, förslagsvis en timme. Rör ner crème fraiche och värm på. Smaka av med salt, peppar och socker. Dela fisken i bitar och låt sjuda i bara några minuter. Vänd ner räkorna det sista du gör. Servera med (vitlöks-)bröd.

Fisksoppa är ju bara för gott. Speciellt den här matiga nästan grytliknande varianten. Chilin satte en fin stuns i soppan och vinet gjorde verkligen sitt. Gott sa Bull. Inspirationen hittade jag hos Tina.

Idag har jag haft matbloggsmaffian här. Lika trevligt och gott som alltid. Mer om det framöver!

Ps. Men det här jävla höstmörkret, hur ska man överleva? Ljusterapi? Sjukskrivning? Fly landet? Självhjälpsböcker? Knark? Hjälp!

The power of salvia compels you

Har vi fått svar på hur många lingon det finns i skogen? Och hur många kramar det finns i världen? Då tycker jag vi övergår till den högst aktuella frågan: Hur mycket snor kan det finnas i en kropp egentligen?! Sacre bleu och Merde, den franska förkylningen är inte att leka med. Men nu är jag iallafall ganska pigg, bra timing - det är ju helg!

Jag har försökt exorcista ut förkylningen genom flertalet metoder: whisky, frukt, näsdroppar och salvia. Lönlöst. Ett tag funderade jag över att försöka få tag i Profetsalvia istället. Det verkar ju vara en... eh, festlig växt (ett gram av plantans aktiva ämne kan räcka för att berusa 7000 människor).

Nej, jag nöjde mig med att steka lite vanlig salvia i smör tillsammans med potatispasta. Färsk gnocchi är en av mina livbojar. Alltid gott och snabbare än de snabbaste snabbmakaronerna. Man kanske inte blir mindre förkyld men man blir iallafall mätt och glad.

Gnocchi med salvia och kantareller
1 port

1 portion färsk potatisgnocchi
1 schalottenlök
5 salviablad
smör att steka i
100 gram kanatreller
1 näve ruccola

parmesan
salt
nymald svartpeppar

Gör så här
Finhacka löken och stek den mjuk i smör. TIllsätt strimlade salviablad och delade kantareller och fortsätt stek på låg värme. Koka gnocchin nästan klar, lägg ner den i pannan och vänd runt några varv. Salta och peppra. Riv ruccolan i bitar och fördela på en tallrik. Lägg på gnocchin och avsluta med en hel del parmesan.

Täljaren smak delat med nämnaren tidsåtgång är lika med en ruskigt hög succékvot (har ju gått NV-programmet så jag kan ju det här med matte (sa hon som googlar "hur man räknar ut arean på en cirkel" (varje gång))).

Glad fredag på er!

Öl och annat livsviktigt

Bloggfrekvensen är under all kritik, det är väl det minsta man kan säga. Jag har svårt att förstå var alla dagar tar vägen (ho hooo?).

Men vid närmare granskning: Distraktionsmomenten har helt enkelt varit för stora och för många. Johanna och jag hade trettio- (sextio?)årsfest förra helgen. I flera dagar efteråt hittade jag granatäppelkärnor och lösmustascher på otippade ställen.

Jag har bryggt öl efter alla konstens regler, vilket blev bättre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Age Crisis Ale™ - kom ihåg var ni hörde det först!

Jobbet och allt därtill har tagit sin tid, eller snarare min tid. Paris fick min odelade (nåja) uppmärksamhet i helgen. Staden i sig och dess galettes, sniglar, boeuf bourguignons, fonduegrytor, croque madames och champagne. Som alltid: så mycket mat, så lite tid...

Men det är inte hela sanningen. Det finns en större distraktion. Vi kan kalla honom Jens. För det är det han heter. Är det inte konstigt hur man kan klara sig alldeles utmärkt och må så bra på egen hand, sen knackar någon på dörren (bokstavligt talat, men det är en historia för sig) och helt plötsligt känner man sig amputerad utan den här personen? Konstigt men härligt och skrämmande och överväldigande och fantastiskt och läskigt och fint.

Steget är inte så långt alls från Jens till öl. Jo ser ni, jag köpte ett ölbryggningskit hos "Det lilla Köksbryggeriet". American Pale Ale skulle det bli - och minsann det blev det också! Några timmars mäskning och lakning och allt vad det hette. Två veckors jäsning i städskåpet. I med priman (det som adderar kolsyran) och ner i flaskor. Två veckor till i skåpet och sen in i kylen. Psssccchhht. Den blev lämpligt nog precis klar till trettioårsfesten.

Det blev en fin fruktig smak med en del beska. Citrus och en fin skumkrona. Antagligen den dyraste ölen jag druckit, men ens egen triumf smakar så gott så gott. Och dessutom, nu har jag ju kitet. I fortsättningen behöver jag bara ingredienser för att brygga nästa batch. Och med enkel ölmatematik: ju mer jag brygger, desto billigare per flaska blir det. Jag tror en amerikansk veteöl står på tur.