Vi dricker ändå Zoegas

Får ni ofta oväntat besök? Det får inte vi. Jag vet inte om frekvensen av gevalia-besök står i direkt relation till följande faktum: jag inte öppnar dörren när det ringer på om jag inte vet att någon är på ingång. Vem vet vem som kan stå där: Jehovas vittnen, radiotjänst*, galen våldtäktsman (typ Babyface) eller, gud förbjude, några osnutna grannungar. Så ja, tant-poängen är skyhöga när det gäller oväntade påringningar. Nu har vi och för sig fått sånt däringa kikhål på dörren, så kanske kanske öppnar jag nästa gång du ringer på.

Om man inte är så (dörr-)skeptisk som jag är, så kan det hända att man får bjuda den oväntade på något till kaffet. Då har jag det (nej, inte jag för det var nämligen Pernilla som planterat det här snabbt groende fröet i min hjärna): Trifle!

Trifle är en engelsk dessert, där man varvar sockerkaka med grädde, vaniljkräm, bär och frukt. Men jag tänker att den nya triflen är: ta det du har hemma, blanda och ge! Lite mjuk kaka och bär från frysen, en banan, vispad grädde, riven choklad: som ni ser är möjligheterna obegränsade. Vi fick väntat besök i måndags, men jag bjöd på Trifle ändå.

Typ Trifle
4 pers.

4 chokladmuffins
1 burk kesella vanilj
225 gram frusna hallon
1 bit daim

Gör så här
Tina hallonen i mikron, skiva muffinsen. Varva muffinsbitar, hallon och kesella i glas. Toppa med hackad daim. Färdigt!

Jäklar var poppis den efterrätten (läs: jag) var, det blev succé. Smakade lite som en god och ogräddig tårta i portionsform. Det här kommer jag göra fler gånger, sanna mina ord!

Tankarna fortsatte att snurra efter att Triflen var uppäten: citronkaka, blåbär, lemon curd, chokladsås, maränger, banan, jordnötter. Ja ni hör ju, det är bara att börja "trifla" (kvalar väl direkt in på nyordslistan från Språkrådet 2012).

Om man vill bjuda på något omständigt till kaffet, då kan man göra macarons. I lördags morse satte jag igång detta mandel-socker-projekt. Tååååålamod. Digital våg. Petighet. Det gick bra! Jag gjorde enligt det här receptet, men bytte ut lite mandelmjöl mot kakao och fyllde macaronerna med nostalgisk Nötcreme.

Fötterna på bakverken flöt ut lite utanför hatten, men vad fasen, jag är ändå supernöjd! Det trista med macarons är att jag tycker de är bra mycket snyggare än vad de är goda... men alltid imponerar man på någon och då är det ju värt allt slit.

Jag har över helgen härbärgerat mig hos mor och far, vilket betyder att det inte går någon nöd på mig överhuvudtaget. "När mamma och pappa bjuder på räkor, då infinner man sig" - gammalt djungelordspråk. Vi hörs snart, hoppas ni har en fin helg!

*en historia jag ska berätta en annan gång.