Frukost och lunch

Ett axplock av observationer under författarfrukost 24/9 2011:

1. Författarfrukostar är tydligen något för par i övre medelåldern. Jag kände mig som det svarta fåret.

2. Frukost på hotell behöver nödvändigtvis inte betyda hotellfrukost. Se nedan.

3. Jan Guillou betedde sig, precis som jag förutsatte, som ett svin. Inte okej att under någon annans anförande alfahannevråla ”Tiden är uuute”.

4. Bara för att man befinner sig i okänd människors sällskap lägger man väldigt mycket energi på att ha ett kultiverat bordsskick. För jag måste fråga, hur  många äter hemma vid köksbordet en tunn apelsinskiva med bestick? Kan detta ha ett samband med punkt 1?

5. Mest engagerande var, enligt vad jag kunde avläsa av publiken, läkaren/författaren Nisse Simonson. Han drog putslustiga skämt om sin fru och sitt eget minne. Boken han pratade om hade göteborgska titeln Glöm inte minnet.

6. Blygast och mest osäker var lite oväntat Alex ”monsterbloggen” Schulman. Blev dock inte ett dugg mer sugen på att läsa Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött även om jag verkligen gillade Skynda att älska.

7. Zinath Pirzadeh var roligast och samtidigt den som berörde mig mest. Ångrar nu i efterhand att jag inte köpte hennes bok Fjäril i koppel.

8. Jag verkar ha ett gömt intresse för faktaböcker, för jag kom hem med Guldsot av Bernt Hermele, alltså boken om Röda Korset-bedragaren Johan af Donner.

9. Avenyn är trevligare en lördag morgon klockan 8.30 än säg sådär en 7 timmar tidigare.

10. Poseidon är på spa. Gottegris.

Frukosten var alltså inte som jag hade hoppats på en hotellfrukost utan mer en frukosttallrik. Helt okej, utan att imponera. Men mätt blev man och den var fräsch.

Detta var alltså lördag morgon och under eftermiddagen åkte vi upp till Orust för en snabb visit. Vi hann med två långa långa promenader i varierande terräng, där vi nästan gick vilse. Smart phone, I salut you!

 Sådana här finingar kan man hitta på Orust

Inte helt oväntat så åt och sov vi gott. Grön ärtsoppa med mynta blev det till lunch, och vad glad jag är att jag kom att tänka på den, för jag hade glömt av hur jäkla god den är!  Att den också kan passa som rekvisita i en zombiefilm är ju bara en extra bonus, eller hur? (Blev det lite för äckligt där kanske? Jag ber om ursäkt, det är ju faktiskt meningen att ni ska bli sugna på att äta soppan...).

Jag blev glad när jag påminde mig själv om den här soppan så då tänker jag att då borde ju ni bli lika glada.

Grön ärtsoppa med mynta
600 g frysta gröna ärtor
1 msk olivolja
10 g smör
1 finhackad lök
1 vitlöksklyfta
1 l grönsaksbuljong
salt
vitpeppar
2 msk hackad färsk mynta
1 burk lätt creme fraiche
1 dl färskriven parmesanost

Gör så här
Skala och finhacka lök och vitlök. Hetta upp olja och smör i en tjockbottnad kastrull. Fräs löken sakta i matfettet tills den blir transparent. Slå på grönsaksbuljongen och låt det koka upp. Stjälp i ärtorna och ge det ett uppkok, låt sedan koka i 3 minuter. Strö över hälften av myntan, mixa soppan slät med en stavmixer och smaka av med salt och peppar. Rör i 1 dl creme fraiche och låt koka upp igen. Toppa med en hög parmesan, lite creme fraiche och strö över det sista av myntan.

Nix, det här är inte min bild, den har jag lånat från Tasteline. Men den får funka som illustration idag.