Honey I'm home!

Hemma som i regniga Majorna. Ja och så förstås hade jag ju med min honey på resan så det fanns ingen att ropa detta till i dörren, om det inte är till bloggen och er då förstås.

Var ska man börja? Italien. Svårt att hitta en mer passande destination för en foodie säger jag. Tur att man varken går på GI-diet, är glutenallergiker eller nykterist. För någon som gillar ost, vin och glass (JAG) så var det som att komma till mathimlen.

Vi reste mest runt i Toscana, men gjorde även ett par dagars besök i Ligurien. Följ vår något virriga resa på google-kartan.


12 dagar hade vi till vårt förfogande, och med oss på resan fanns en Renault Wind samt vår navigatör i mobilen Emily. Inte alltid kom vi överens med Emily då hon envisades med att lura ut oss på små små grusvägar, till återvändsgränder och förbi galna Cujo-hundar. Men vi kan nog också säga att det hade varit svårt att klara oss utan henne.

Vi hämtade ut Wind på Florens flygplats. En liten bil, men perfekt för två personer. Grejen med Wind var ju förstås att det var en cabriolet. Vid ankomst var det 38 grader och stekande sol så att cabba ner var nästan lite övermodigt, men gasen i botten så fläktade det lite (ungefär som i en bastu när du blåser på din hud). Temperaturen sjönk lite under resan och då var det perfekt att köra cab på de serpentinliknande toscanska vägarna.

Jag passar mycket bra bakom ratten om du frågar mig.

Första destinationen blev Pistoia, en stad strax utanför Florens. Vi flanerade omkring lite på gatorna och piazzorna, innan vi intog vår första italienska middag på ett Lonely Planet-tipsat ställe som serverade Crostini Misti (blandade crostinis) som fick tyst på oss båda. Ribban sattes högt helt enkelt!

Fyra crostinis, den ena godare än den andra

Efter en natt ackompanjerad av en AC som lät som ett reaplan begav vi oss mot Cinque Terre, Linguirien. Det var ett av mina måsten på resan, och denna plats gjorde oss inte besvikna. Cinque Terre är en kuststräcka och nationalpark med vandringsleder mellan och runt fem små byar. Utsikten från vårt hotell var sjuk och det var svårt att sluta stirra. Vi hann med korta besök i samtliga fem byar, alla charmiga på sitt sätt. Värmen gjorde det svårt att utföra någon form av fysisk aktvitet (förutom att bada då), men jag hoppas på att åka tillbaka någon gång under en svalare årstid för att vandra mellan byarna.

Man smälter, visst gör man?

Ingen dålig utsikt att ha till frukost.

Vidare söderut mot Castiglioncello, en ganska lugn och beskedlig kuststad. Vi gjorde ett stopp i Pisa för att titta på tornet, men om sanningen ska fram var det snabbt avklarat, vi avskräcktes snabbt av hela turistkommersen (turistens dilemma eller hur?).

Vi sov två nätter i Castiglioncello på ett väldigt underligt pensionat. Detta ställe verkade drivas och bebos av gamla tanter. Själva huset var inrett som om det vore någons hem och var man än befann sig så stod det en gammal italiensk dam och log. Lite creepy om du frågar mig. På dagarna tog vi lilla bilen och begav oss på utflykter till gamla städer och byar. Pittoreskt, mysigt och alltigenom trevligt, men såhär i efterhand är det ganska svårt att skilja dem åt.

Utefter kusten låg betoningen på menyerna givetvis på fisk och skaldjur. Inte mig emot. Åt en Risotto Marinara som jag fortfarande kan känna smaken av.

Nästa stopp på vägen styrdes lite av att Michael har en arbetskamrat som befann sig i området. Rakt in i landet ligger Chianciano Terme, en liten stad som förr var välbesökt med anledning av de källor som finns i området. Vi fick berättat för oss att läkaren för remitterade patienter med allehanda fysiska defekter till orten, då vattnet sades vara läkande. Idag, nästan som en spökstad. Vi sänkte medelåldern kraftigt när vi rullade in i staden, och fick en grym deal på ett nyrenoverat hotell där någon galen inredare fått alldeles för fria händer.

Terassen på Villa Gaia, Cinchiano Terme

Och på en oansenlig kvarterskrog åt jag mitt livs bästa pasta! Gnocchis med tomatsås. That's it. Tyvärr inga bildbevis med ni får ta mig på orden.

Vi jobbade oss sedan norrut mot Florens och avlutade vår resa med fyra nätter på ett så kallat Agriturismo. Vi bodde på en gård helt enkelt. Kanske låter spartanskt, men stället hade det mesta man kunde önska till exempel en vidunderlig utsikt och en POOL!

Il Polo (säger den självutnämnda italienskexperten)

Det fanns möjlighet att äta hemlagad middag på kvällarna tillsammans med de andra gästerna och det ångrar vi inte en minut att vi tog tillfälle till. Mannen som drev stället svängde ihop en fyra rätters meny som var bland det bästa på hela resan.

En dag spenderades i Florens, en mycket fin stad men jag tror det gör sig bättre under lågsäsong...

Turister som sagt.

Och glassen! Glassen! Fanns alla möjliga och omöjliga smaker. Pinjenöt, Coca Cola, yoghurt, lakrits, Kinderägg und so weiter. För övrigt var det härligt att kunna få sig gott kaffe i varenda gathörn.

Hur ska man kunna välja?

Oj så nöjda vi är med hela resan! Nöjda, glada och kanske lite tjocka också.

En inte helt ovanlig syn